Funktionella och dissociativa neurologiska symptom - en patientguide

Hemi

Vad kan man göra själv när varningssymptomen kommer?

1. Få inte panik! – får du skrämmande tankar när du känner symptomen?

Dessa kan vara några av tankarna:

”Kommer jag skada mig?”
”Blir jag galen nu?”
”Kommer det här bli fruktansvärt generande?”
”Är det epilepsi?”
”Kan jag dö av ett anfall?”

Dessa frågor har svar som inte är så hemska som man kan tro.

”Kommer jag skada mig?” – Möjligen, blåmärken och mindre blessyrer är vanliga, men allvarlig skada sker aldrig vid dissociativa anfall. En del av kroppen är fortfarande vid medvetande under anfallet, även om man inte kan komma ihåg det efteråt. Denna del kommer förhindra riktigt allvarlig skada hos dig själv eller någon i närheten (t.ex. spädbarn).

”Blir jag galen nu?” – Nej, du förlorar kontrollen en stund, men du håller inte på att bli galen eller förlora förståndet för gott.

”Kommer det här att bli generande?” – Ja, kanske, men är det verkligen värt att undvika alla saker och aktiviteter du tycker om, på grund av det?

”Kommer jag att dö av anfallet?” – Nej, detta har aldrig hänt av ett dissociativt anfall.

2. Försök att hitta något att distrahera dig med

Varningssymptomen kan överrumpla en och det kan bli svårt att fokusera på någonting annat. Det är viktigt att försöka ändå. Under sekunderna före ett anfall kan ens tankar vara helt upptagna av de fysiska upplevelser som du känner.

Om du kan lära dig att fokusera på någonting annat eller distrahera dig, kan det hjälpa. Till exempel:

a. Räkna baklänges från 100 till 0 genom att dra bort sjuor, ”100, 93, 86, 79…”
b. Plocka upp en tidning och börja läsa
c. Prata med någon
En psykolog kan hjälpa till att lära in sådana tekniker. De används också för att hjälpa patienter att klara av panikattacker. Panikattacker och dissociativa anfall är inte samma sak. Samtidigt har de en del gemensamt, som ”kusin-diagnoser”.

Andra tekniker har utvecklats av forskare i Sheffield i England, specifikt för patienter med dissociativa anfall. De kallas på engelska ”Sensory Grounding”. Nedanstående stycke är lånat från Stephanie Howlett och Markus Reuber, University of Sheffield.

Praktisk procedur för att hantera ett hotande anfall eller en panikattack.

Det är klokt att träna på detta regelbundet medan du mår bra, för att komma ihåg tekniken när den verkligen behövs. Sedan, så fort du känner varningssignaler eller börjar få panik:

  • Känn på någonting med fingrarna. Helst någonting grovt, eller skrovligt. Rulla en skrovlig sten i händerna, en träkloss, ett grovt tyg. Fokusera så starkt det går på hur det känns mot fingrarna. Medan du håller på, sätt båda fötterna platt på golvet och känn det hårda golvet eller marken under fötterna. Om du sitter ner, känn hur stolen är fast och stabil under dig.
  • Se dig omkring uppmärksamt och fokusera på det du ser. Beskriv detaljerat föremålen du ser, för dig själv.
  • Lyssna efter vilka ljud du hör omkring dig, t.ex. människors röster, fågelsång, vägtrafik etc.
  • Påminn dig om var du är, vilken veckodag det är, vilket år, vem du är med etc.
  • Påminn dig själv om att du inte är hotad just nu, att du är trygg där du är.
    • Det finns mycket mer material skrivet om panikattacker. Ta en titt på sidan som handlar om panikångest och länkarna vidare till självhjälpsmaterial för panikattacker. En del av den informationen kan vara relevant även för dina symptom.

      3. Försök få omgivningen att hålla sig lugn

      Ett problem under ett anfall kan vara att människor runt omkring blir väldigt skärrade och bekymrade för dig. De kan behöva läsa den här hemsidan också. Även om du inte kan komma ihåg anfallet efteråt, är en del av dig ändå vid medvetande under anfallet. Om människor är väldigt stressade runt omkring dig, kan det förlänga och förvärra anfallet.

      Människor omkring dig bör hålla sig lugna och stödjande, se till att du har gott om utrymme, inte sätta saker i din mun, vänta på att anfallet lugnat ner sig och lugnt stötta din återhämtning.

      Tecken på att du gör framsteg med de här teknikerna kan vara:

      1. Du känner igen varningssymptomen, men är mindre skräckslagen av dem. Förståelse för diagnosen, förståelse för vad dissociation handlar om och hur ”fly eller fäkta”-symptomen känns, kan ha en lugnande effekt på ångestnivån vid anfallen.

      2. Varningssymptomen börjar bli längre. Detta är ett av målen med behandlingen. Ju längre du kan stå ut med varningssymptomen utan att ”blackouten” tar över, desto närmare kommer du till att så småningom få kontroll över dem.

      3. Du börjar att kunna styra bort några av anfallen. Genom att lära dig att distrahera dig och bli mindre rädd för symptomen, kan du börja märka att du bara får varningssymptomen och inte ”blackouten”. Om du kommer så här långt, har du gjort stora framsteg.

      4. Du får ett anfall där du hela tiden är medveten om vad som sker. Det här kan vara skrämmande för patienter som i vanliga fall blir okontaktbara eller får minnesbortfall under anfallet. Samtidigt, om det händer, visar det att du börjar få en ökad medvetenhet om anfallen och det är ett steg i rätt riktning.

      Patienter med dissociativa anfall är ofta förbryllade över att anfallen verkar komma helt oförutsägbart. Anfallen kommer ofta vid helt slumpmässiga tillfällen, men ibland kan det finnas ett mönster som man ännu inte har upptäckt. De vanligaste situationerna där anfallen uppträder är:

      1. När man sitter eller ligger och vilar, bara tar det lugnt. I det här vilotillståndet är kroppen känsligare för att gå in i ett anfall. När man vilar så släpper hjärnan fokus och blir inte distraherad av något särskilt. Det är då lättare att bli uppmärksam på kroppsliga upplevelser, som andningen, hjärtats slag, yrsel etc.

      2. I trånga utrymmen, större folksamlingar, platser som det är svårt att komma bort från. Även om man inte tänker på det, har en del patienter större risk att få dissociativa anfall i situationer där konsekvensen av ett anfall är extra obehaglig. Ofta kan det vara på platser med många människor runtom, eftersom ett anfall i en butik eller på en biograf, troligen är mer generande än om man fick det hemma. Ju mer man på förhand är orolig för ett anfall och dess negativa konsekvenser, desto större blir risken för att det inträffar.

      3. Utlöst av tankar och minnen. En del patienter märker att deras anfall faktiskt utlöses av obehagliga minnen och tankar.

      4. I vårdrelaterade situationer. En del patienter får anfall i läkarmottagningars väntrum. Det verkar utlösas av föraningen och spänningen inför att behöva prata om anfallen med en läkare och helt enkelt att behöva tänka på dem. Läkare tror ibland att patienter ”agerar ut” i sådana situationer, utan att förstå den egentliga orsaken.

      När man känner sig ordentligt stressad och uppe i varv, till exempel under en upphetsad diskussion, eller när det är bråttom iväg, blir hjärnan ofta alltför distraherad för att anfallen ska ta över. Därför uppstår anfall sällan när man är stressad över något helt annat, utanför en själv.

Men jag förstår inte vad som sätter igång mina anfall…

...Även om du inte kommer ihåg vad som hände under anfallet, är en liten del av dig medveten medan det pågår. ...

I vila, när man inte är distraherad av någonting, är kroppen känsligare för att få anfall.