Funktionella och dissociativa neurologiska symptom - en patientguide

Hemi

Utredningar

Det är vanligt för patienter med funktionella symptom att undra om läkarna har ställt rätt diagnos. Läs gärna sidan ”Fel diagnos?” för mer information.

Den här sidan om utredningar ligger under avsnittet Behandling eftersom många patienter känner en oklarhet kring vad deras undersökningar egentligen visade. Läkarna kan ha nämnt olika ”avvikelser” och det kan hjälpa att få in dessa i ett sammanhang.

1. Vitsubstansförändringar / ljusa prickar / småkärlsförändringar på magnetkamerabilder av hjärnan

Ett fynd som orsakar mycket förvirring är små vita prickar i hjärnans djupare delar. Dessa kallas för flera olika saker, bl.a. ”högsignalerande vitsubstansförändringar”, ”småkärlsförändringar”. Ibland kallas de till och med ”unidentified bright objects” eller ”UBO”.

Dessa vita prickar börjar framträda allt oftare med åldern hos friska invivider. Som ett grovt riktmärke kan man säga att det är helt okej att få en prick per levt årtionde. Är man 35 år kan man ha tre till fyra stycken. När man passerat 60 års ålder har man ofta många fler än så. De kan liknas vid gråa hår.

Man har oftare vita prickar om man röker eller har högt blodtryck. Det diskuteras också om migrän eller depression kan öka sannolikheten för att de ska dyka upp.

Problemet uppstår när dessa vita prickar ska tolkas hos någon som har symptom som svaghet eller domning, som kan förekomma vid sjukdomen multipel skleros (MS).

Diagnosen MS ställs delvis med hjälp av typiska fynd av ljusa förändringar på magnetkamerabilder. Deras lokalisation och spridning i hjärnan är inte samma som man ser vid vanliga åldersrelaterade förändringar. Röntgenläkare kan ofta vara helt på det klara med att förändringarna är åldersrelaterade, men ibland skrivs ett tvetydigt utlåtande som lämnar läsaren osäker på huruvida fynden talar för en allvarlig sjukdom, eller ej.

I vissa fall är alla röntgenläkare överens om att bilden är oklar och att ett tvärsäkert utlåtande inte kan ges. Ibland beskriver en röntgenläkare undersökningen som normal och en annan kollega uttrycker sig mer tveksamt.

Ibland gör man en lumbalpunktion (analys av ryggmärgsvätskan) för att se om det finns tecken på inflammation i nervsystemet.

2. Avvikelser på bildundersökningar av ryggen

Ett annat område där osäkerhet kan uppstå är när patienter genomgår magnetkameraundersökningar av ryggen pga sina symptom.

Som ”prickar i vitsubstansen”, finns det förändringar på rygg-MR som tillkommer med åldern, oavsett hur gammal man är.

Redan före 40 års ålder har nästan alla människor en viss mängd av ”degenerativa förändringar” i ryggen. Studier har visat att även patienter med omfattande åldersförändringar i ryggraden kan vara helt symptomfria.

Det är också uppenbart att majoriteten av patienter med ryggsmärta inte har något tydligt fel på ryggens struktur eller vävnader som förklarar deras symptom.

Ofta står det dock i ett MR-svar oroande formuleringar som ”degenerativa förändringar”, ”spondylos”, ”osteofyter” och ”buktande diskar”. Allt detta kan låta som att ryggen är onormal och skadad, men alla dessa förändringar, beroende på deras omfattning, kan vara fullständigt normala för din ålder.

Den viktigaste frågan är, finns det något som talar för att nervrötter eller ryggmärgen är utsatta för tryck (är i kläm). Även bilder som ser ut som detta kan vara svåra att tolka. Det händer att patienter med icke-neurologiska symptom (t.ex. problem i hals- och svalg) har MR-bilder som visar en trång ryggmärgskanal med en tilltryckt ryggmärg, utan att patienten har några symptom från nervsystemet.

Många patienter (och läkare), tror att MR-kameran kommer att leverera en solklar diagnos. Tyvärr ger dock även MR ofta en bild av normala förhållanden, eller små avvikelser som inte förklarar symptomen, men som oroar patienten och inger en känsla av att kroppen är defekt och att skadan är permanent utan hopp på bättring.

3. Elektroencefalografi (EEG)

Patienter som har frånvaroattacker eller anfall kan få göra EEG för att utröna orsaken. EEG är ett test, som när det används korrekt, kan vara användbart för en del patienter. Det har dock även leda en på fel spår.

Enkelt uttryckt, kan många patienter med epilepsi ha ett normalt EEG, om de inte har ett anfall precis när man undersöker.

Många patienter med dissociativa anfall (och även många friska individer, i alla åldrar) kan ha subtila avvikelser på EEG, som är helt irrelevanta. Ibland har man till och med ett tydligt onormalt EEG i vila, utan att ha något anfall just då. Trots att det är onormalt, är det inte lika med att man har epilepsi.

Enda sättet att använda EEG för att ställa epilepsidiagnos någorlunda säkert, är om patienten får ett anfall precis under undersökningen.

Oftast är det inte praktiskt görbart, så både epilepsi och dissociativa anfall fortsätter att diagnostiseras utifrån vad patienter och vittnen berättar och förstås ifall en erfaren läkare själv bevittnar anfallen.